Bok
"Snödrottningen"
"Kvinnan av snö"
Snön ligger som ett vitt täcke över byn. Det är den kallaste vintern på flera år. I den Värmländska byn Torsby står allt still - tills en oväntad upptäckt i snön görs. Julen blir allt annat än fridfull, i stället infinner sig en fasansfull skräck bland byns invånare. Vad gömmer sig egentligen i vintermörkret? Rebecca Wikström tvingas abrupt avsluta sitt julfirande för att ansvara för något som allt att döma är ett mord. Men vem är den döde egentligen? Det enda de med säkerhet kan fastställa, är att offret är en blek kvinna.
"Nu tändas tusen juleljus i jordens mörka...". Stereon klingade fram ljudet av en barnkörs ljusa toner. Sången trängde sig in i varje vrå och fyllde hela huset med julglädje. Hennes mamma sprang mellan köket och vardagsrummet med raska ben. Den traditionsenliga julmiddagen skulle snart serveras på det stora träbordet. Finduken låg välstruken där den skulle, det dyra porslinet med guldkant var framplockat och ljus i mängder stod och trängdes mellan Janssons frestelse, prinskorvar och köttbullar.
Hennes far satt i den bruna fåtöljen och tuggade på en seg knäck. Mamma var en mästare på julstök. Hemmagjord kola, knäck, Rocky road och praliner var framplockade på det lilla bordet bredvid fåtöljen. Det var utan tvekan pappas favoritplats denna tid på året. Vilket även syntes på hans mage, som växte några centimeter för varje år. Skjortan spann åt där magen buktade ut som värst. Det var ett under att inte en av knapparna sprätte upp. Varför hade hon inte tänkt på det? En ny skjorta hade varit en ypperlig julklapp. Men den hon hade lyckats fixa ihop var inte dålig den heller.
Mamma torkade bort svettpärlorna som trängt fram bakom luggen och gav ifrån sig en lättnadens suck. Ännu ett år hade hon klarat av julmiddagen. Varken pappa, Rebecca eller hennes syster Linda tyckte att det var nödigt med så mycket mat, men mamma envisades varje år att "ska det vara så ska det". Mamma log stolt över var hennes slit åstadkommit. Det doftade julskinka i hela rummet och Rebecca kände hur hennes mage drog ihop sig och gav ifrån sig ett högt, kurrande läte.
"Jag tror minsann att det är någon som är hungrig!", sa mamma glatt.
Rebecca log till svar.
"Becca, Becca, titta, titta!". Hennes systerdotter Elsa kom springandes mot henne i en väldig fart. Det var galet att hon redan var tre år, och skulle fylla fyra om två månader. Elsa tog sats och hoppade upp i hennes famn. Hon bar en rödrutig söt klänning och fötterna var klädda i svarta, blanka skor. Elsa höll i sina två flätor. Linda hade flätat henne och avslutat varje fläta med en röd rosett.
"Titta, titta! Rosetter!". Elsas ögon tindrade när hon visade upp sitt hår. "Visst är det fint? Visst är mamma duktig?", sa hon och blottade sina tänder.
"Ja, mamma är jätteduktig och du är bedårande vacker!", svarade Rebecca.
Från den dörröppning som Elsa kommit springandes från, stonkade nu Linda ut. Hon flåsade lätt och höll sig om magen. Hon var beräknad att föda den 28 december, men om denna bebis planerade att vara lika seg ut som Elsa hade varit, skulle han eller hon inte ploppa ut förrän i januari. Linda var så fin, graviditeten klädde henne. Hon slog sig ner i soffan bredvid Jonatan. Han kysste henne på kinden och tog hennes högra hans i sin vänstra. Han såg nöjt på sin sambo. De var kärare än tonårspar. Det var konstigt hur livet utvecklade sig. Rebecca och Linda var lika varandra, både till sätt och utseende. Men trots att det skilde blott ett år mellan dem, hade storasystern tagit betydligt större kliv in i vuxenlivet än Rebecca. Linda och Jonatan hade varit tillsammans i fem år, de bodde i ett fint hus ute på landet, hade en dotter och väntade nu sitt andra barn. Det enda som fattades var en förlovning och ett bröllop, sen var de fullbordade.
Rebecca satt i fåtöljen som tillhörde soffgruppen. Elsa var verkligen mosters unge. Rebecca älskade att spendera tid med henne, och passade henne mer än gärna. Det kliade i hennes kropp bara vid tanken på att hon snart skulle få snosa på en liten bevis. Hon längtade efter den dag hon skulle få egna barn, men än så länge fanns inte det på kartan. Hon hade ju ingen man som skulle kunna befrukta henne. Rebecca var singel, helt ensam i sin tvåa i centrum. Det var över ett år sedan hon hade haft ett seriöst förhållande. Det senaste året hade hon bara agerat hemsläp efter några få festkvällar. Mer än så hade hon inte fått, men hon var nöjd med det. Hon hade ändå inte haft lust att stadga sig på direkten just när det tagit slut mellan henne och Erik. I tre långa år hade hållit ihop, men i slutet hade de vuxit från varandra. De var båda överens om att avsluta deras förhållande. Hon hade ändå fullt upp med sin poliskarriär, och han med sina studier. Han hade kommit in på läkarlinjen i Göteborg och det sista halvåret de var tillsammans, sågs de knappt alls, då han mestadels höll till i Bohuslän, och hon i Värmland. Så till sist kom det där trevande samtalet. De pustade bägge ut när de insåg att de var överens. Sedan dess hade hon inte haft tid att tänka på förhållanden. Men barn, barn blev hon ständigt påmind om i sin systers och systerdotters närvaro. Och om hon så bara gav Linda och Jonatan ett ögonkast, längtade hon faktiskt även efter någon att dela livet med. Det var trots allt en pojkvän som skulle kunna göra henne med barn, om man inte ville bli gravid med vem som helst och fostra ett barn på egen hand. Nog för att Rebecca var självständig, men hennes jobb skulle inte fungera om hon varje gång var tvungen att leta barnvakt när något inträffade.
"Hoppla ponnyn, hoppla!", tjoade Elsa i knäet. Hon ville att Rebecca skulle rida ranka med henne. Ljudligt gjorde som hon sa, och snart bubblade Elsa sv skratt.
"Du låter aldrig moster Rebecca vila du", sa Jonatan och såg på sin dotter.
Men Elsa bara fortsatte. "Hoppla, hoppla!". Mamma skrattade åt henne.
"Nu kära vänner är det dags för middag!". Mammas ögon glimtade, som om hon vore lyckligast i världen. "Kan ryttarrinnan ta en liten paus?", fortsatte hon och lyfte upp Elsa från Rebecca och satte henne på son plats.
"Nää", stönade hon till svar, men hon gjorde inget motstånd till att flytta sig.
Linda tog sats och tog sig upp för första försöket. Hon hade gått upp mycket under denna graviditet, och de flesta tippade på att det var en lillebror till Elsa som gömde sig där inne. Men Elsa var fast beslutet om att det var en flicka.
Familjen slog sig ned. Rebecca satte sig längst ut. Elsa ville sitta mellan henne och "morfar". Mamma satt mitt emot Rebecca.
"Åh, jag är så glad att ha er alla samlade!". Hon nästan fnissade ut meningen.
Lindas vänstra ögonbryn åkte upp. "Alla?", frågade hon.
"Nå väl, nästan alla", rättade mamma. "Varsågoda, ta för er! Ät så mycket nu orkar".
Nej, alla var de inte vid middagsbordet. Rebeccas tre år yngre bror bodde sedan 18 månader tillbaka i Barcelona. Där arbetade han dom DJ, vilket för deras mor ej var förståeligt. Enligt henne var det inte ens ett yrke. Men Alex hade det som jobb, för något annat vid sidan om behövde han inte göra för att försörja sig. Han var eftertraktad som DJ och hade många spelningar på stans häftigaste klubbar. Ikväll, på självaste julafton, gigade han på Opium, vilket var ett av de flottaste uteställen i Barcelona. Mamma hade upprört viftat omkring i armarna när han under ett telefonsamtal droppat nyheten. Han skulle inte komma hem över jul. "Vem tror han att han är egentligen? Avicii?", hade hennes mamma sagt med ilsken, men framförallt, besviken röst. Rebecca hade blivit stum, mestadels för att hennes mamma visste vem Avicii var, trots att hon hade "noll koll på någon DJ". Men även för att hon inte visste vad hon skulle säga för att trösta sin mor. För mamma Gun var julen helig, och då skulle man absolut inte skita i sin familj. Men nu gjorde han det i alla fall. Rebecca var fascinerad över Alex. Att spela på Opium var stort för en pojke från Värmland. Där hon satt mellan julost och sill fick hon dåligt samvete för att hon ännu inte besökt honom i Spanien. Gång på gång hade hon sagt: "Det är klart att jag kommer och hälsar på, din dummer!". Men nu hade ett och ett halv år passerat utan ett enda besök. Hon hade flera gånger kikat på biljetter, och de var ändå inte jättedyra. Men något hade alltid kommit emellan - framförallt jobbet. Var det inte ett inbrott i Fensbol, så var det en misshandel uppe i Ria.
De lastade upp maten på de vackra dyrgriparna och hällde julmust i de handblåsta vinglasen. Jonatan la den röda servetten med julgranar på i knäet. Linda fick bökigt luta sig framåt för att nå alla delikatesser. Pappa Rolf hjälpte Elsa att ösa på allt hon önskade sig - vilket var köttbullar och potatis. Rebecca högg in i julskinkan med god aptit. Hon förstod inte hur hennes mor bar sig åt när hon fick den så saftig.
De åt under småprat. Klockan började närma sig Kalle Anka och mest förväntansfull av dem alla var Rolf. Elsa verkade inte förstå innebörden med den hysteri som detta program, som man sett i alla år, skapade. De dukade undan och trängde ihop sig i soffan och fåtöljerna.
"Finns det hjärterum, så finns det skärterum!", envisades hennes pappa.
Granen lös hemtrevligt där den stod i hörnet. Paket i högar låg vid granens fot. De flesta av paketen var till det enda barnet i rummet - Elsa, som ivrigt väntade på att få slita bort papper och snören. De såg fåglarna och mössen hjälpa Askungen med sin klänning, Musse fara iväg på campingsemester och Lady och Lufsen käka frikadeller. De satt tysta, mestadels, men emellan åt gnällde Elsa över att det var tråkigt och att hon ville att tomten skulle dyka upp. Det kändes fel att de vuxna var mer insatt i programmet än treåringen. Till slut dök årets julvärd upp i rutan igen.